Liksom förra året var det bestämt att luciafirandet skulle ske utomhus. Eftersom det är mörkt så blir det stämningsfullt när alla barnen blir synliga bakom kullen sjungandes sankta lucia. Tyvärr har mörkret även en negativ effekt på fotograferingen, såvida man inte är en lycklig ägare av en superblixt, vilket vi inte är utan vi är tvugna att leva med den inbyggda blixtens begränsningar. En lång ursäkt för en kort slutsats: det var helt enkelt för mörkt för att ta några bilder och blixten på vår kamera är för kass!
Hur som helst var det helt underbart att se barnens luciatåg, höra den ofrivilliga sången i stämmor, där den högra flanken var färdig en halv vers före den vänstra. Se hur barnen med en nyfikenhet som bara ett barn besitter smakar på ljusen. Helt plötligt verkar den slitna föräldrarkommentaren "du vet inte hur det smakar innan du provat" helt överflödig, tänk om det kunde fungera vid middagsbordet!
Efter alla luciasångerna fick föräldrarna komma fram och fotografera på nära håll. Likt pengastinna paparazzis sprang en hel flock föräldrar fram och fotade som besatta. Själva hade vi bara tagit med videokameran, se kommentaren om vår kamerablixt ovan. När Ella såg att jag sprungit fram med videokameran i högsta hugg, man vill ju inte verka mindre engagerad än övriga föräldrar, hörs en ljudlig kommentar "min pappa filmar" följd av några väl inövade poser och ett gurglande skratt.
Efter luciafirandet gick vi lite lagom frusna hem och värmde oss med glögg och pepparkakor. Mysigt...
Tidigare på dagen hade de stora barnen lussat för de mindre, och mitt bland alla barn befann sig Paula och fotade...
No comments:
Post a Comment